Ibland vill jag lägga mig ner och ge upp - men jag är inte sån, jag tänker inte ge upp. Man kan ju inte bara lägga sig ner och dö?

 

Varför tänker jag att det är OK att andra är nybörjare? Att andra "bara" får C på ett prov, men jag strävar efter ett A även om det kanske inte ens är möjligt i alla ämnen?

 

Varför ställer jag inga orimliga krav på andra, men har massor på mig själv? Varför i helvete tror jag att jag måste vara någon slags superwoman? Kanske för att jag tror att jag inte duger annars.

 

Men varför tänker jag så? Ingen har ju sagt att jag inte duger, snarare tvärt om. Att jag borde varva ner, vara snällare mot mig själv.

 

Men varför går inte det då? Jo, för då tycker jag att jag ger upp. Men jag är ju inte sån.