Det är helt stört hur jävla pissig den här dagen har varit. Får verkligen anstränga mig för att inte bara slå på tangentbordet eller skriva varenda svordom jag kommer på. GAH!

 

Jag har inte känt mig så här ensam på länge, inte ens i höstas kände jag mig så här otroligt total-ensam. Det känns inte som att det finns en enda person här i världen som lyssnar på mig. Om jag kommer och ber om hjälp hos en kompis får jag ingen. Svaren känns som tomma ord, det är lixom inte hjälp. Ett "Jag finns här <3" betyder ingenting om du, när det verkligen gäller, inte finns där. Jag förstår att det kan vara jobbigt att höra andras problem om man inte mår bra själv. Jag har också varit i den sitsen. Men då kan man väl säga det?

 

Just nu är jag så sjukt arg. Hade jag lugnat ner mig och satt mig här och skrivit detta imorgon hade det förmodligen inte låtit så brutalt. Men jag är så jävla trött på allt skitsnack, jag orkar inte vara snäll och lite fint säga att jag vill ha peppning/svar/hjälp. Från och med nu är det raka puckar som gäller, varför ska jag vara snäll och glad istället för att säga vad jag tycker, om jag inte får något för det? Jag har för mycket med mig själv, orkar inte gå och tycka synd om alla andra för att jag kanske möjligtvis maybe typ sårar någon för att jag säger vad jag tycker och tänker. Ärlighet varar ju ändå längst. Amen.