Ångest, ångest ångest. Många tankar snurrar runt och jag blir blockerad, vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut allt trassel.

Har jag gjort rätt gymnasieval? Trovligtvis inte. Kommer jag klara av att praktisera 5v i sträck? Knappast. Hur kommer det gå med ett halvår kvar till sommarlovet? Katastrof.

Egentligen förstår jag inte hur jag kan utsätta mig själv för alla tankar. All ångest som snart får bröstkorgen att explodera.

 

Lovet har varit bra. Utåifrån sett i alla fall. Jag har umgåtts med familj, nära & kära. Inuti har det varit kaos och jag har typ varit fången i min egen kropp. Ena sekunden vill jag sparka, slå och skrika. Nästa sekund ligger jag och gråter. Jag har ångest över ångesten och det känns inte som att jag når fram till någon trots att jag står och skriker efter hjälp, på mitt eget vis. Jag kan inte säga "Hjälp mig." utan jag står istället paralyserad och det har förstört så himla mycket. Tänk vad långt jag hade kunnat komma om jag bara visade hur det var. Att sätta ord på det är för svårt.

 

Jag förstår att det är svårt att förstå. Dels för att det är jobbigt att berätta för nära och kära. Det känns så konstigt att ta plats och vara i vägen. Jag förstår att det är konstigt att jag förstorar upp saker andra fnyser åt och knappt tänker på. Småsaker som t.ex. vart på bussen man ska sätta sig. Hur man ska stå när man pratar med någon. Hur man ser ut när man dricker. I vilken ordning man gör saker. Det är ju så sjukt?! Tvångstankar har nog alla i någon mild grad, men herregud människa, det finns väl en gräns?

 

Just det, Sofia. Det finns väl en gräns?