Så skrev jag för ett tag sen, men av någon anledning publicerades det aldrig. Exakt så känner jag idag. I måndags fick jag en akut-tid hos min kurator. Ibland känns det som att hela världen läggs på ens axlar, fast å andra sidan känns det som att ingen i hela världen ens vet att man existerar. Vad gör man? Jag känner att jag sökt hjälp, jag gick på UPM en gång i veckan hela hösten. Samtidigt gick jag till kuratorn en gång i veckan. Samtidigt pratade jag med mamma om saken nästan varje dag. Samtidigt pratade jag med Fredrik varje dag, om allt. Det hjälpte, det gjorde det. Jag mådde bättre. Ett tag.

 

17 år gammal. Jag är inte ens 18 än. Jag har hela livet framför mig. Men jag har ingen lust. Jag vill inte dö, nej. Det har jag inga vidare planer på. Kom igen om 70 år med den frågan lixom. Men jag har ingen större lust att ha det så här heller, jag vill inte leva som jag gör. Jag känner mig så total-ensam. Fyfan vad det är hemskt. Jag är 17 år och har tappat suget på att leva. Hur fel är inte den meningen? Men det är ju så det är, trots det vågar jag inte säga det till någon.

 

Jag vågar inte berätta. Vågar inte säga "jag vill inte leva om det här är vad det innebär" för jag är så sjukt rädd för konsekvenserna. Det känns som att folk har det 1000 gånger värre, det känns som att jag inte får må dåligt för en sån skitsak som att jag känner mig ensam och har äckliga panikångestattacker när jag väntar på bussen till skolan.

Alltså... Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Tankarna snurrar runt väldigt mycket i huvudet på mig just nu, herregud vilket trassel. Fingrarna som brukar studsa fram på tangenterna står helt stumma och tafatta just nu. Jag vet vad jag vill ha sagt men jag vet inte hur jag ska säga det.

 

Jag har sååå många gånger bloggat om att jag känner mig väldigt ensam, och jag tror det är såhär på fredagkvällen jag känner av det som mest. Bekanta/vänner är ute med sina vänner, har filmkvällar, fester eller umgås bara två och två. När jag hade Fredrik märkte jag inte av det på samma sätt då jag var upptagen med honom varannan helg. Nu när jag är ensam märker jag verkligen hur otroligt ensam jag är.

 

Om jag skulle få spola tillbaka tiden finns det så himla mycket jag hade fått ogjort. Jag hade valt rätt skola från början, ansträngt mig mer. Jag tror att jag blev rädd och osäker efter tiden på min förra skola. När jag sedan bytte vågade jag inte vara mig själv, inte den jag var förut i alla fall. Det märks så tydligt att det hände någonting där efter skolstarten efter flytten. 

 

För att det här inte ska bli världens längsta inlägg borde jag väl sluta nu. Men äh, jag bloggar för min egen skull, inte er.. Hm. Ja. Vad vill jag ha sagt? Jag känner mig ensam. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt saken. Jag har några jag kan kalla mina bästa vänner, men jag umgås inte med dem. Känner inte att jag vågar tränga mig på och ta plats, vågar inte ens fråga. Allting känns så jävla hopplöst och ibland vill jag ha flytten ogjord så jag kan umgås med mina gamla vänner, alla mina barndomskompisar hemma i trygga Gnosjö.

 

Faan, kvällar som denna är så jävla hemska. Jag trodde aldrig att något så "enkelt" som ensamhet skulle knäcka mig totalt, få mig att gråta. Men vad fan gör man när ångesten blir så sjukt stor och man inte vet hur man blir av med den? När det känns som att någon sitter på ens bröstkorg. Vem ska man vända sig till? Hur släpper man ut allt?

 

Tårar hjälper inte, de gör ingen nytta alls, de är bara ett tecken för omgivningen, ett bevis på hur man mår.

 

Vet inte ens varför jag loggar in här och tror att jag ska kunna skriva nått vettigt. Är så sjukt sur och besviken nu att det bästa jag kan göra är att gå och lägga mig. Gossip Girl kanske räddar situationen lite. Godnajt