De e dark nu

Ingen som förstår. Ingen att ringa. Folk som stämplar en med helt fel stämpel så fort de hör det där ordet. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i det här. Jag förstår att det är svårt att förstå vad jag menar, men att bli arg på mig gör det inte lättare för mig att hitta orden som förklarar. Jag förstår att vi lever i två olika världar. Jag har kompisar som idiotförklarar mig för att jag inte förstår deras problem, men de själva försöker inte ens förstå mina. Egentligen vill jag faktiskt förklara. Men efter alla gånger jag försökt berätta, utan att någon förstått, så har jag gett upp. Det tär verkligen på en.. Det äter upp en inifrån och jag hittar ingenting som stoppar det.

Det är inte lätt för mig heller, bara så ni vet det. Det är mig det sitter i, och jag kan inte komma loss. Jag vill att någon ska se mig och ta mig i handen, för jag hittar inte ut själv.


Gammalt utkast;

"Varför förstår ingen hur otroligt ont det gör? Hur det vrider om hela hjärtat på en. Ens inre skriker "SE MIG! HÖR MIG!"men det yttre visar ingenting. Inga tecken alls på att man vill ha hjälp."
 
Så skrev jag för ett tag sen, men av någon anledning publicerades det aldrig. Exakt så känner jag idag. I måndags fick jag en akut-tid hos min kurator. Ibland känns det som att hela världen läggs på ens axlar, fast å andra sidan känns det som att ingen i hela världen ens vet att man existerar. Vad gör man? Jag känner att jag sökt hjälp, jag gick på UPM en gång i veckan hela hösten. Samtidigt gick jag till kuratorn en gång i veckan. Samtidigt pratade jag med mamma om saken nästan varje dag. Samtidigt pratade jag med Fredrik varje dag, om allt. Det hjälpte, det gjorde det. Jag mådde bättre. Ett tag.
 
17 år gammal. Jag är inte ens 18 än. Jag har hela livet framför mig. Men jag har ingen lust. Jag vill inte dö, nej. Det har jag inga vidare planer på. Kom igen om 70 år med den frågan lixom. Men jag har ingen större lust att ha det så här heller, jag vill inte leva som jag gör. Jag känner mig så total-ensam. Fyfan vad det är hemskt. Jag är 17 år och har tappat suget på att leva. Hur fel är inte den meningen? Men det är ju så det är, trots det vågar jag inte säga det till någon.
 
Jag vågar inte berätta. Vågar inte säga "jag vill inte leva om det här är vad det innebär" för jag är så sjukt rädd för konsekvenserna. Det känns som att folk har det 1000 gånger värre, det känns som att jag inte får må dåligt för en sån skitsak som att jag känner mig ensam och har äckliga panikångestattacker när jag väntar på bussen till skolan.

Ofrivilligt ensam

Alltså... Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Tankarna snurrar runt väldigt mycket i huvudet på mig just nu, herregud vilket trassel. Fingrarna som brukar studsa fram på tangenterna står helt stumma och tafatta just nu. Jag vet vad jag vill ha sagt men jag vet inte hur jag ska säga det.
 
Jag har sååå många gånger bloggat om att jag känner mig väldigt ensam, och jag tror det är såhär på fredagkvällen jag känner av det som mest. Bekanta/vänner är ute med sina vänner, har filmkvällar, fester eller umgås bara två och två. När jag hade Fredrik märkte jag inte av det på samma sätt då jag var upptagen med honom varannan helg. Nu när jag är ensam märker jag verkligen hur otroligt ensam jag är.
 
Om jag skulle få spola tillbaka tiden finns det så himla mycket jag hade fått ogjort. Jag hade valt rätt skola från början, ansträngt mig mer. Jag tror att jag blev rädd och osäker efter tiden på min förra skola. När jag sedan bytte vågade jag inte vara mig själv, inte den jag var förut i alla fall. Det märks så tydligt att det hände någonting där efter skolstarten efter flytten. 
 
För att det här inte ska bli världens längsta inlägg borde jag väl sluta nu. Men äh, jag bloggar för min egen skull, inte er.. Hm. Ja. Vad vill jag ha sagt? Jag känner mig ensam. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt saken. Jag har några jag kan kalla mina bästa vänner, men jag umgås inte med dem. Känner inte att jag vågar tränga mig på och ta plats, vågar inte ens fråga. Allting känns så jävla hopplöst och ibland vill jag ha flytten ogjord så jag kan umgås med mina gamla vänner, alla mina barndomskompisar hemma i trygga Gnosjö.
 
Faan, kvällar som denna är så jävla hemska. Jag trodde aldrig att något så "enkelt" som ensamhet skulle knäcka mig totalt, få mig att gråta. Men vad fan gör man när ångesten blir så sjukt stor och man inte vet hur man blir av med den? När det känns som att någon sitter på ens bröstkorg. Vem ska man vända sig till? Hur släpper man ut allt?
 
Tårar hjälper inte, de gör ingen nytta alls, de är bara ett tecken för omgivningen, ett bevis på hur man mår.
 
2010, fy vad jag såg mycket bättre ut då. fy vad bra jag mådde

You gotta get up and try, try, try

Vet inte ens varför jag loggar in här och tror att jag ska kunna skriva nått vettigt. Är så sjukt sur och besviken nu att det bästa jag kan göra är att gå och lägga mig. Gossip Girl kanske räddar situationen lite. Godnajt
 
Du = trygghet, kärlek och tröst <3
 

Hmm..

Om man ändå kunde reda ut saker och ting ordentligt. Om saker och ting ändå kunde vara enkelt. Jag brukar försöka tänka att när hjärtat säger till så får huvudet säga vad det vill. Men om hjärtat vill två saker? Vad gör man då? Hjärnan fungerar knappt längre för att allt är så trassligt. Det gör ont i hela mig, jag vill ju ha svar nu. Dagar, veckor, månader - tid gör en sån jäkla skillnad.
 
När ångesten slår till på kvällen är ju tiden då allt är som värst. Jag tror att jag tänker som sämst på kvällen - men det är ju då jag har tid att tänka. Jag försöker verkligen fylla dagen med någonting för att inte ha tid, så det är väl på kvällen och natten tankarna passar på. Typ som nu. Åh. Hjälp.
 
Oh, you're so naive.

Alla hjärtans dag!

Glad alla hjärtans dag på er!
 
Idag tänkte jag inte gå till skolan alls, men jag ångrade mig och släpade mig hit. Ångrar mig delvis, men aja, nu är jag ju ändå här. Efter skolan tänkte jag gå och köpa godis, glass eller något annat mys till mig själv. Väl hemma blir det gos med vovven, film och mer gos. Mysigt!
 
Känns lite weird idag. Brukade gilla torsdagar, men inte idag inte! Och så är det en månad sen det tog slut mellan mig och Fredrik. Tror inte jag har bloggat om vårat break-up? Vi gjorde iaf slut. Förra månaden. På vår 22-månadersdag. Idag hade varit 23-månadersdagen. Well, well! Klart det känns konstigt efter nästan 2 år. 
 

Måndag

Jag vet egentligen inte varför jag loggade in här. Jag antar att jag har något på hjärtat men fingrarna vill inte samarbeta med tangenterna, tankarna vill inte bli ord. Varför är det så svårt att skriva de dagarna man behöver det som mest..?
 
Jag vet inte varför, men jag har hamnat i någon slags svacka. Tror det har märkts här på bloggen, ganska tydligt. Det jobbigaste är nog att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Men jag vet att det har med ensamheten att göra. Den äter upp mig inifrån. Blä, vad ensam man kan vara - trots att det är folk överallt runtomkring en.
 

Powerwalk

Det dåliga humöret håller i sig. Blir så jävla less på att det gick så himla bra, jag började må bra på riktigt. Går inte på UPM (bup) längre och sa för några veckor sen att jag inte ville gå till kuratorn lika ofta heller. Superskönt tyckte jag! Men så händer massa skit igen, så jag har gått till kuratorn varje vecka ändå. Är så jobbigt att känna behovet av det, jag vill ju klara mig själv och må bra!
 
Nä, nu är jag så irriterad, ledsen, besviken, sur och arg att jag måste göra nått. Får hämta löpartights, luvtröja, vovve, koppel och hörlurar. Powerwalk med vovven måste hjälpa. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Älskar att bo här ute på landet 

Obeskrivligt

Idag? Jodå. Jag lever! Sova ut var skönt, ta hand om sig själv var välbehövligt. Spendera dagen med bara vovven var underbart. Men dagen har ändå varit rätt seg, allt "kul" började efter åtta typ. Sebbe är här nu och så fort han kom åkte jag, robban o han in till stan och köpte godis. Nom nom! Tog en rejäl omväg hem, sjukt härligt att bara åka bil med bra musik och gött sällskap! Efter en stund åkte vi ändå hem och sen har vi bara suttit och pratat resten av kvällen, skönt som fan att bara ta det luuugnt!

Du förtjänar mer än nån som är så kluven.
 
 

terapi

Nu efter den här skitdagen går jag och lägger mig. Gossip Girl står på schemat, fram tills jag somnar. Ska försöka lägga all skit bakom mig och ta ett steg framåt - hoppas på att helgen blir bra. Vill verkligen ta det där steget, och hoppas på att ångesten inte har några planer på att ligga hack i häl. Godnatt.
 

Det är ju sjukt

Det är helt stört hur jävla pissig den här dagen har varit. Får verkligen anstränga mig för att inte bara slå på tangentbordet eller skriva varenda svordom jag kommer på. GAH!
 
Jag har inte känt mig så här ensam på länge, inte ens i höstas kände jag mig så här otroligt total-ensam. Det känns inte som att det finns en enda person här i världen som lyssnar på mig. Om jag kommer och ber om hjälp hos en kompis får jag ingen. Svaren känns som tomma ord, det är lixom inte hjälp. Ett "Jag finns här <3" betyder ingenting om du, när det verkligen gäller, inte finns där. Jag förstår att det kan vara jobbigt att höra andras problem om man inte mår bra själv. Jag har också varit i den sitsen. Men då kan man väl säga det?
 
Just nu är jag så sjukt arg. Hade jag lugnat ner mig och satt mig här och skrivit detta imorgon hade det förmodligen inte låtit så brutalt. Men jag är så jävla trött på allt skitsnack, jag orkar inte vara snäll och lite fint säga att jag vill ha peppning/svar/hjälp. Från och med nu är det raka puckar som gäller, varför ska jag vara snäll och glad istället för att säga vad jag tycker, om jag inte får något för det? Jag har för mycket med mig själv, orkar inte gå och tycka synd om alla andra för att jag kanske möjligtvis maybe typ sårar någon för att jag säger vad jag tycker och tänker. Ärlighet varar ju ändå längst. Amen. 
 

Rihanna

Funny you're the broken one but i'm the only one who needed saving.
 
Mobilbild

Söndagsångest

Jag har varit sjuk sen i torsdags kväll men haft kompisar här ändå. Det är inte förrän nu jag inser att det var en väldigt dålig idé.. Fy sjutton vad jag mår dåligt! :( Borde ha tagit det lugnt och vilat upp mig i helgen istället för att springa ute, sova i en kall husvagn och strunta i att äta. Blää! 
 
Imorgon väntar engelskaprov på mig, och de har plockat bort våran sovmorgon på måndagar nu med det nya schemat. Det suger ju inte lite om man säger så! Nä nu smörjer jag in mig med Justin Biebers bodylotion, snor storebrorsans Netflix och ägnar resten av kvällen åt att titta på Gossip Girl. Engelskaprovet får gå som det går, hälsan är viktigare! ;)

Bjuder på 3 bilder från helgen.

  

- v

Det gör så ont när det är så svårt.
Det är så svårt när det gör så ont.

 


PJUH!

Äntligen börjar denna dag ta slut. En riktig jäkla skitdag har jag haft. Svenskaprovet gick jättedåligt. Sen fick jag konstaterat att jag har benhinneinflammation PLUS höftproblem på vänsterbenet. Naturkunskapsprovet gick typ sämst och jag fick precis på poängen godkänt, så nu får jag "bara" D i slutbetyg när jag skulle fått B (om jag bara tagit tag i att plugga och få hyfsat okej på detta provet.) GAHH!
 
Inte nog med att all skit ovanför ska räcka, nejnej! Enda anledningen till att ens vara lite uppåt idag, enda bra saken på hela dagen - gick skit den med. Så totalt jävla meningslös dag.
 
Tack älskade blogg för att jag får spy ur mig allt skit här, så att jag i alla fall kan visa en gnutta kärlek och glädje mot min omgivning. Du är guld värld, Bloggis.
 
Dig älskar jag, ljuset i mitt liv. <3

Not a safe walk home

Ångest, ångest ångest. Många tankar snurrar runt och jag blir blockerad, vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut allt trassel.
Har jag gjort rätt gymnasieval? Trovligtvis inte. Kommer jag klara av att praktisera 5v i sträck? Knappast. Hur kommer det gå med ett halvår kvar till sommarlovet? Katastrof.
Egentligen förstår jag inte hur jag kan utsätta mig själv för alla tankar. All ångest som snart får bröstkorgen att explodera.
 
Lovet har varit bra. Utåifrån sett i alla fall. Jag har umgåtts med familj, nära & kära. Inuti har det varit kaos och jag har typ varit fången i min egen kropp. Ena sekunden vill jag sparka, slå och skrika. Nästa sekund ligger jag och gråter. Jag har ångest över ångesten och det känns inte som att jag når fram till någon trots att jag står och skriker efter hjälp, på mitt eget vis. Jag kan inte säga "Hjälp mig." utan jag står istället paralyserad och det har förstört så himla mycket. Tänk vad långt jag hade kunnat komma om jag bara visade hur det var. Att sätta ord på det är för svårt.
 
Jag förstår att det är svårt att förstå. Dels för att det är jobbigt att berätta för nära och kära. Det känns så konstigt att ta plats och vara i vägen. Jag förstår att det är konstigt att jag förstorar upp saker andra fnyser åt och knappt tänker på. Småsaker som t.ex. vart på bussen man ska sätta sig. Hur man ska stå när man pratar med någon. Hur man ser ut när man dricker. I vilken ordning man gör saker. Det är ju så sjukt?! Tvångstankar har nog alla i någon mild grad, men herregud människa, det finns väl en gräns?
 
Just det, Sofia. Det finns väl en gräns?

Titanium

Har gjort en del nytta idag. Bl.a klev jag ur sängen.. :)

Varit hos Susanne har jag med, och köpt nyårsklänning. Men jag har ingen som helst lust att prata om något av det.. Blä, ibland behöver man bara skriva för att skriva. Saknar Fredrik. Gillar min hund. Gillar klänningen jag köpte innan. Hatar att vi inte har lov, behöver lov! Längtar till studenten. Hatar ångest. Gillar Isak Danielson.

Klicka på bilden för lite mysmusik.

 


PROSIT

Hejhej säger sjuklingen! Här ligger jag och nyser, hostar och snorar. Mysigt.
 
Känner att jag måste ta tag i lite saker, men orkar verkligen inte. Jullovet får gärna skynda sig lite, jag behöver looov just nu! Förstår inte varför jag skriver detta inlägget egentligen..? Ville få lite struktur på vad jag behöver göra, men det står till i hjärnan. Jaja. Ska till BUP om en timme, får se om vi kan lösa lite trassel där. 
 
Bjuder på en låt. 
 
 

Bla bla bla

ÅH! Vilken skitdag rent ut sagt. Jag försov mig, gjorde ingenting vettigt i skolan och måste plugga hela kvällen. På köpet är det kallt och mörkt oxå..
 
Imorgon är det Svenskaprov på morgonen och Naturkunskapsprov på eftermiddagen. Skoj! Hoppas dock att jag får reda på Samhällskunskapsprovet imorn, kändes helt okej när jag skrev det i alla fall.
 
Aja, nu måste jag plocka fram alla tusentals dokument vi skrivit på svenskan, och fundera ut vilket av dom jag borde läsa lite extra. 

Du är guld

Det är guld värt att ligga bredvid någon man tycker om så obeskrivligt mycket. Höra honom somna, se honom ligga så fin bredvid en. Just nu ser Fredde väldigt trygg ut. Jämte honom ligger lilla jag. Så galet osäker och obekväm i den jobbiga dimman av orostankarna. Fy, usch. 
 
Sen kryper jag lite närmre. Ligger nära. Lyssnar på hjärtslag, andas i samma takt som den där sovande klumpen.
 
Och plötsligt hittar jag tryggheten i allt det där otrygga.