så länge rymden är oändlig är jag alltid din
De e dark nu
Ingen som förstår. Ingen att ringa. Folk som stämplar en med helt fel stämpel så fort de hör det där ordet. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i det här. Jag förstår att det är svårt att förstå vad jag menar, men att bli arg på mig gör det inte lättare för mig att hitta orden som förklarar. Jag förstår att vi lever i två olika världar. Jag har kompisar som idiotförklarar mig för att jag inte förstår deras problem, men de själva försöker inte ens förstå mina. Egentligen vill jag faktiskt förklara. Men efter alla gånger jag försökt berätta, utan att någon förstått, så har jag gett upp. Det tär verkligen på en.. Det äter upp en inifrån och jag hittar ingenting som stoppar det.
Det är inte lätt för mig heller, bara så ni vet det. Det är mig det sitter i, och jag kan inte komma loss. Jag vill att någon ska se mig och ta mig i handen, för jag hittar inte ut själv.
Förlåt mig, men du är allt jag har<3
Sommartider hejhej
Inte skrivit på mer än en månad. Puh! Dålig stil av mig.
Men fyfan vad jag mår bra! Har sökt in till folkhögskola, har gått ner några kilo, har fått många nya jättefina vänner och många pusselbitar har fallit på plats :) alltså hoppar jag av gymnasiet efter denna terminen, ska bli så himla skönt. Det känns verkligen rätt, hoppas att det är det också :)
Nähä ni. Vi rundar väl av här och så hörs vi om ett tag igen. ❤
Good times
Att jag inte skrivit här på ett tag kanske inte är så kul. Men anledningen till det är fin i alla fall! Just nu mår jag så otroligt jäkla skitbra och det är så skööönt! När jag väntar på bussen känner jag fjärilar i magen istället för den där jobbiga klumpen med oro och ångest. När jag somnar på kvällen känner jag att livet är värt att leva, att jag längtar efter morgondagen! Ni som läser här har hängt med lite i ångestsvängarna och ni har varit så himla fina. Därför ville jag dela med mig av detta. Jag är som en liten sol! Har gått runt med ett leende på läpparna i 3 veckor nu och älskar livet.
Allt är inte rosa moln, livet är inte alltid kul! men just nu är det asroligt och det tänker jag njuta av. Kram på er. ❤
Skriver...
Just nu mår jag bra. Bättre än på länge. Lägger mig utan att ha haft en enda panikångestattack under dagen. Vaknar oftast utan att ha drömt en enda mardröm. Fy fan vad skönt.
Gammalt utkast;
"Varför förstår ingen hur otroligt ont det gör? Hur det vrider om hela hjärtat på en. Ens inre skriker "SE MIG! HÖR MIG!"men det yttre visar ingenting. Inga tecken alls på att man vill ha hjälp."
Så skrev jag för ett tag sen, men av någon anledning publicerades det aldrig. Exakt så känner jag idag. I måndags fick jag en akut-tid hos min kurator. Ibland känns det som att hela världen läggs på ens axlar, fast å andra sidan känns det som att ingen i hela världen ens vet att man existerar. Vad gör man? Jag känner att jag sökt hjälp, jag gick på UPM en gång i veckan hela hösten. Samtidigt gick jag till kuratorn en gång i veckan. Samtidigt pratade jag med mamma om saken nästan varje dag. Samtidigt pratade jag med Fredrik varje dag, om allt. Det hjälpte, det gjorde det. Jag mådde bättre. Ett tag.
17 år gammal. Jag är inte ens 18 än. Jag har hela livet framför mig. Men jag har ingen lust. Jag vill inte dö, nej. Det har jag inga vidare planer på. Kom igen om 70 år med den frågan lixom. Men jag har ingen större lust att ha det så här heller, jag vill inte leva som jag gör. Jag känner mig så total-ensam. Fyfan vad det är hemskt. Jag är 17 år och har tappat suget på att leva. Hur fel är inte den meningen? Men det är ju så det är, trots det vågar jag inte säga det till någon.
Jag vågar inte berätta. Vågar inte säga "jag vill inte leva om det här är vad det innebär" för jag är så sjukt rädd för konsekvenserna. Det känns som att folk har det 1000 gånger värre, det känns som att jag inte får må dåligt för en sån skitsak som att jag känner mig ensam och har äckliga panikångestattacker när jag väntar på bussen till skolan.
Ofrivilligt ensam
Alltså... Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Tankarna snurrar runt väldigt mycket i huvudet på mig just nu, herregud vilket trassel. Fingrarna som brukar studsa fram på tangenterna står helt stumma och tafatta just nu. Jag vet vad jag vill ha sagt men jag vet inte hur jag ska säga det.
Jag har sååå många gånger bloggat om att jag känner mig väldigt ensam, och jag tror det är såhär på fredagkvällen jag känner av det som mest. Bekanta/vänner är ute med sina vänner, har filmkvällar, fester eller umgås bara två och två. När jag hade Fredrik märkte jag inte av det på samma sätt då jag var upptagen med honom varannan helg. Nu när jag är ensam märker jag verkligen hur otroligt ensam jag är.
Om jag skulle få spola tillbaka tiden finns det så himla mycket jag hade fått ogjort. Jag hade valt rätt skola från början, ansträngt mig mer. Jag tror att jag blev rädd och osäker efter tiden på min förra skola. När jag sedan bytte vågade jag inte vara mig själv, inte den jag var förut i alla fall. Det märks så tydligt att det hände någonting där efter skolstarten efter flytten.
För att det här inte ska bli världens längsta inlägg borde jag väl sluta nu. Men äh, jag bloggar för min egen skull, inte er.. Hm. Ja. Vad vill jag ha sagt? Jag känner mig ensam. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt saken. Jag har några jag kan kalla mina bästa vänner, men jag umgås inte med dem. Känner inte att jag vågar tränga mig på och ta plats, vågar inte ens fråga. Allting känns så jävla hopplöst och ibland vill jag ha flytten ogjord så jag kan umgås med mina gamla vänner, alla mina barndomskompisar hemma i trygga Gnosjö.
Faan, kvällar som denna är så jävla hemska. Jag trodde aldrig att något så "enkelt" som ensamhet skulle knäcka mig totalt, få mig att gråta. Men vad fan gör man när ångesten blir så sjukt stor och man inte vet hur man blir av med den? När det känns som att någon sitter på ens bröstkorg. Vem ska man vända sig till? Hur släpper man ut allt?
Tårar hjälper inte, de gör ingen nytta alls, de är bara ett tecken för omgivningen, ett bevis på hur man mår.
2010, fy vad jag såg mycket bättre ut då. fy vad bra jag mådde
You gotta get up and try, try, try
Vet inte ens varför jag loggar in här och tror att jag ska kunna skriva nått vettigt. Är så sjukt sur och besviken nu att det bästa jag kan göra är att gå och lägga mig. Gossip Girl kanske räddar situationen lite. Godnajt
Du = trygghet, kärlek och tröst <3
Du är bäst
Ändrad kursplan
Sådär. Nu har jag hoppat av serveringskursen, sååå skönt! Dock betyder det ett hål på nästan 6 timmar varje onsdag. Egentligen blir det en ungefär lika lång håltimma på fredagar men oftast har vi läslektion (som man får göra hemma) sista timmen. Då slutar jag alltså halv elva på fredagar, gött! :D Allt detta slutar dock med att jag måste läsa en extra kurs i trean, men det är det fasen värt :)
Nya schemat!
Hmm..
Om man ändå kunde reda ut saker och ting ordentligt. Om saker och ting ändå kunde vara enkelt. Jag brukar försöka tänka att när hjärtat säger till så får huvudet säga vad det vill. Men om hjärtat vill två saker? Vad gör man då? Hjärnan fungerar knappt längre för att allt är så trassligt. Det gör ont i hela mig, jag vill ju ha svar nu. Dagar, veckor, månader - tid gör en sån jäkla skillnad.
När ångesten slår till på kvällen är ju tiden då allt är som värst. Jag tror att jag tänker som sämst på kvällen - men det är ju då jag har tid att tänka. Jag försöker verkligen fylla dagen med någonting för att inte ha tid, så det är väl på kvällen och natten tankarna passar på. Typ som nu. Åh. Hjälp.
Oh, you're so naive.
I'll be yours to keep
Igår tog jag tag i mitt liv och började städa mitt rum. Ordentligt! Varenda liten garderobsyta är rensad och dammsugad, varenda skåp har gåtts igenom på jakt efter saker som kan rensas ut och slängas/skänkas. Böckerna är sorterade i alfabetisk ordning och kläderna efter färg och typ av plagg. Om jag har haft tråkigt? EH. Ja. Men det börjar bli fint i alla fall.
I höstas när jag gick på BUP kom vi fram till en hel del, bland annat att jag måste ha rutiner och ordning runt mig. Hm. Ordning? Visst, nu kanske det är organiserat (absolut inte innan igår). Rutiner? Svar: nej. Herregud vad jag har vänt på dygnet. Idag gick jag upp vid 13-snåret även om jag varit vaken flera gånger, var till och med uppe vid 9. Det är nog bara jag som ogillar lov på det sättet - Rutinerna försivnner och det finns ingenting att göra. I alla fall inte om man flyttat ifrån alla kompisar och inte har så många här. Haha. Blä.
Älskade Coldplay.
you better shape up
Dessa två godingar har fått flytta in i min garderob! Den rosa köpte jag när Annie var här, fick även med mig 2 andra tröjor hem men hittar inga bilder på dem nu :( Hoodien är helt underbart mysig, den gröna fick följa med mig hem idag tillsammans med en turkos leopardmönstrad kofta. Hittade dock ingen bild på koftan heller!
Spotify
Sitter just nu och gör en jag-är-skitförbannad-lista. Ska ut och avreagera mig med en powerwalk. ÅH så mycket som kan gå fel på en enda dag! Livet går verkligen neråt just nu. Himla tur att det är lov imorgon. Jag och familjen sticker till Lysekil/Uddevalla i helgen, resten av lovet får gå som det går.
Känner att jag har en hel del att tänka på. Val som har gjorts, val jag ångrar och val som måste göras. Herregud, vad jag kan ställa till saker för min stackars hjärna. Hjärtat får välja denna gången.
Nu: dags för PW med arg-listan.
